Att få kliva in i en annan värld, ett annat liv för en stund… det är bokens magi! Redan när du betraktar omslaget, snabbt bläddrar igenom sidorna och på måfå låter blicken falla på några få utvalda fraser; redan då börjar känslan att infinna sig!
Väl inom bokens pärmar får du uppleva äventyr, bege dig till främmande platser, bekanta dig med en mångfald nya personligheter, du får prova hela känsloregistret när du ingående betraktar och involveras i allehanda öden. Där vandrar du längs vägar sprungna rakt ur en annan människas fantasi. Och nu går du där, tar din tid att njutningsfullt strosa fram för att insupa den värld som målas upp för dig. Men, kanske brådskar det, du och bokens hjälte flyr faran tillsammans? Eller kanske är det av ren iver, du bara måste se vad som finns runt nästa krök?
Berättandet, det där som får känslor att svalla och pulsen att skena, det är just vad som vävs samman till bokens magi. För efter en riktigt, riktigt god bok är du aldrig helt densamma igen…
M.I.
Vi drömmer, gör upp planer och stretar på. Ibland med kämpaglöd och jävlar anamma, ibland halvhjärtat och håglöst. Sen har livet en förmåga att bara hända lite av sig självt ändå, oavsett våra drömmar och försök att ta oss precis dit vi vill.
Men var vore vi utan de visioner vi målar upp för våra inre? De blir bränsle för våra själar, vårt driv, även när både dagen och omvärlden kan tyckas för mörk och kall. Skulle en enda av oss fortsätta framåt mot våra mål, om vi inte var kapabla att anamma drömmen, omfamna de fantasier vi väver ihop om såväl oss själva som livet? Jag är benägen att tro att våra dagdrömmerier, luftslott och förhoppningar är ett lekfullt sätt för oss att hitta vår egen väg. Att för en stund låta fantasin trevande leka sig fram till alternativa vägar, eller varför inte lustfyllt kasta sig in i gränslösa tankeflöden! Det är just där och då vi kan tillåta oss att fritt föreställa oss vad vi önskar, utan att behöva ta hänsyn till alla “om” och “men”.
Så, oavsett hur svårt det är att se hur drömmen ska besannas, dröm ändå! Låt sedan varje steg du tar styra dig i riktning mot dina drömmars mål..
M.I.
Varför vara så rädd för vad andra ska tycka och tänka? För två år sedan var jag det.
Jag började skriva i appen Wattpad, och jag valde att vara anonym. Inte för att jag trodde att det skulle gå dåligt eller så, nej. Jag var hur taggad som helst. Men däremot var jag orolig för vad folk skulle tycka, kanske att jag var konstig som skrev romantiska/ passionerade böcker. Det var lite pinsamt, visst var det. Men efter ett tag så började jag att fundera. Varför skriver jag denna typen utav böcker? Jo, för att jag älskar dem, och inte nog med det, mina följare älskar dem också.
Så varför låta de som inte gillar dem hålla mig tillbaka? Det finns ju ingen anledning till det. Om de inte gillar det jag skriver, så behöver de inte läsa det heller. Man kan inte älska allt, eller hur? Efter det började jag att berätta om mig själv och gick även ut med det till vänner och kollegor på jobbet. Och gissa vad? Det tyckte att det var skit häftigt!
Så låt inte rädslan stoppa dig ifrån att göra det som du älskar. Gör det du brinner för, och det du tycker är roligt. För det är trots allt bara en rädsla för det okända, och när man väl har tagit sig igenom den, är känslan magisk! Nästan lika magisk som en bok. 
S.G.
I det mörka november är det lätt att låta sig dräneras på såväl energi som humör… här på nordliga breddgrader vaknar du till mörker, vetandes att det ljus som snart blygsamt träder fram, också diskret drar sig tillbaka vid en tidig timma. En ständig närvaro av en råhet i luften kan få den modigaste att tveka sticka näsan utanför dörren, om det nu inte är absolut nödvändigt. Du stiger ändå upp, går ut, full av förvissning att du kan skingra mörkret med ljus, bekämpa råhet med värme. Du vet att du kan…
Där, precis utanför din dörr, såväl som på platser i avlägsna fjärran, råder också mörker, en råhet av annat slag. Ett mörker som, om du ger det chansen, sprider sig och griper med giriga, kalla fingrar kring allt de kommer åt… Förvissning och självklarhet är inte längre givet. Så oändligt lätt att förbanna mörkret och sedan bara stanna kvar i det, när det enda som kan jaga mörker på flykt, är att bringa mer ljus!
Det är mörkt och kanske novemberkylan har smugit sig innanför din dörr. Men hur kompakt mörkret än känns, och hur litet ditt ljus än är, så finns förvissningen ändå där. ”Intet mörker finns som inte kan drivas på flykt om du tänder ditt ljus”. Du vet att du kan… Så låt oss var och en tända våra ljus och lysa upp mörkret. Såväl inne, som ute.
M.I.
